en platt grävling

ja, jag vart lite trött där i morse/förmiddags. (vi hade en väldigt trevlig fonduekväll igår här i familjen).
men nu e jag på hugget igen! maken ser på fotboll, sverige-spanien (såklart) jag har just  sett kära älskade vännen anders berggren och carl javérs dokumentär om ung fjortiskärlek, och ivrigt sms:at om vinklar och djup.

                               

så jävla bra.

skall försöka att förtydliga mig om varför jag inte vill att korskyrkan/livets ord startar förskola:

det är så här förstår ni...
jag ogillar trosrörelsen, speciellt då livets ordanhängare. jag gillar inte epitetet "ledare av guds nåde". det är odemokratiskt som tusan, och visar bara på rädslan för eventuellt annat tyckande. dessutom, har jag träffat en hel massa människor ang det ärende jag tidigare beskrivit, som berättar att de fått skära ner mer än en person från träden pga att de inte "lyckats höra guds röst", och således inte "trott tillräckligt på honom" enligt pastorerna i denna pittoreska stad vi bor i.

julen och påsken är trevliga. dessa präglar kärlek, och i vår familj talar vi aldrig om varför dessa finns. det är enbart tillfälle till extrakärlek och samvaro. jag skiter faktiskt i orsaken till att vi firar dem, mina barn också.

och jag gillade min ordförandes tal om när han var i söndagsskolan och prästen talade om gud, helige ande och änglarna.  och han sa - och så blåvitt!

om det passar övriga samhället  bättre, kan jag kalla alla högtider för nåt som inte i har nåt religiöst i backspegeln. - midsommar till exempel. så länge vår familjs motto är att det är en orsak till att visa extra kärlek.

religion och små barn hör inte ihop. sen kan man spekulera i huruvida uppfostran kommer från föräldrarna eller inte, detta kan vi inte påverka särskilt mycket - samhället skall i alla fall inte bidra till slöjor på små huvuden eller tungomål.


för övrigt är jag djupt lycklig över att slippa psykisk ohälsa, och att åter kunna fokusera på saker av relevans.
tack till mig själv och familjen och lena.